Två veckor kvar
Nu har det gått en vecka sedan jag och Fredrik kom hem från Kreta. Jag längtar tillbaka, det var en underbar semestervecka och välbehövlig. Mycket lugn men även en hel del promenader. Den längsta var den genom Samaria. Första gången jag gick den för sex år sedan tyckte jag att det var jättejobbigt och jag lovade mig själv att inte göra om det. Men när lite tid hade gått så var det minnena av den fantastiska upplevelsen som var starkast. Denna gången var jag beredd på att det kunde bli jobbigt men det var inga problem. Visst kändes det i benen när man var klar, att vandra i en 18 km lång ravin i 35 graders värme (i skuggan) borde lämna några spår.
Vyn ovan är ifrån början av ravinen där man är som högst upp. Det är knäppt hur man förändras, första gången jag gick hade jag tyckt att den första biten var läskig att gå eftersom man var så högt uppe så jag hade gått alldeles intill bergväggen och hållt i den. Den här gången var det inte det minsta läskigt och jag kunde gå var jag ville nerför trapporna. Trapporna som är byggda för hand av getherdar. Jag förvånas över vilket arbete de har gjort, inte bara med trapporna utan genom hela ravinen så är det människor som har byggt murar och liknande. Gedigna arbeten gjorda förhand som måste ha tagit lång tid och mycket hårt arbete, på ett så otillgängligt ställe, att göra klart. Men visst det är klart, i perioder under oroliga tider så har ravinen fungerat som en skydd för kretensare, till och med politiker hade gömt sig där under krig. Vilket säkerligen har varit ett smart drag eftersom ingen fiende än har lyckats ta sig in i ravinen.
På bilden direkt ovan så kan man se den smalaste passagen på hela vandringen, Järnporten. Här är det endast 3 m mellan ravinens väggar och mellan dem så rinner det vatten. Det här vattnet rinner genom hela ravinen och är så rent att man kan dricka det och gott smakar det, kallt och friskt. Jag kan verkligen rekommendera den här vandringen om man är på Kreta och jag skulle helt klart kunna göra den igen om tillfälle bjuds.
Förutom Samaria och ligga på stranden, som låg precis utanför vårt fönster, så var vi en tur in till Chania och tog även en promenad till den lilla byn Pano Stalos som ligger i bergen ovanför Kato Stalos där vi bodde. Mycket god grekisk mat blev det och mycket tsatziki.
Vyn ovan är ifrån början av ravinen där man är som högst upp. Det är knäppt hur man förändras, första gången jag gick hade jag tyckt att den första biten var läskig att gå eftersom man var så högt uppe så jag hade gått alldeles intill bergväggen och hållt i den. Den här gången var det inte det minsta läskigt och jag kunde gå var jag ville nerför trapporna. Trapporna som är byggda för hand av getherdar. Jag förvånas över vilket arbete de har gjort, inte bara med trapporna utan genom hela ravinen så är det människor som har byggt murar och liknande. Gedigna arbeten gjorda förhand som måste ha tagit lång tid och mycket hårt arbete, på ett så otillgängligt ställe, att göra klart. Men visst det är klart, i perioder under oroliga tider så har ravinen fungerat som en skydd för kretensare, till och med politiker hade gömt sig där under krig. Vilket säkerligen har varit ett smart drag eftersom ingen fiende än har lyckats ta sig in i ravinen.
På bilden direkt ovan så kan man se den smalaste passagen på hela vandringen, Järnporten. Här är det endast 3 m mellan ravinens väggar och mellan dem så rinner det vatten. Det här vattnet rinner genom hela ravinen och är så rent att man kan dricka det och gott smakar det, kallt och friskt. Jag kan verkligen rekommendera den här vandringen om man är på Kreta och jag skulle helt klart kunna göra den igen om tillfälle bjuds.
Förutom Samaria och ligga på stranden, som låg precis utanför vårt fönster, så var vi en tur in till Chania och tog även en promenad till den lilla byn Pano Stalos som ligger i bergen ovanför Kato Stalos där vi bodde. Mycket god grekisk mat blev det och mycket tsatziki.
