Varför ska en och samma familj, min familj, behöva drabbas av så mkt jobbigt på så kort tid.

Förra året i april upptäcktes det att mamma hade bröstcancer. Det var inte en så stor knöl, 11 mm, men av den aggresiva sorten så hon fick opereras, cellgiftsbehandling och strålning. Det blev en väldig annorlunda sommar då mamma regelbundet fick cellgifter. Hon mådde förfärligt dåligt efter varje behandling och tappade allt hår. Det kändes hemskt att se henne må så dåligt. Hon fasade för varje ny behandling och även om man försökte uppmuntra henne och säga att nu har du bara en behandling kvar så var det en behandling för mycket. Efter det var det strålning under hösten och i november var den över. Nu mår hon bra och på den första efterkonrollen efter att all behandling var över sa de att allt såg bra ut. Det enda hon behöver göra är att äta medicin för att stoppa östrogenproduktionen. Jag var känner mig så glad över att jag bodde hemma under den period som mamma hade det som svårast. Jag kunde då finnas där för henne. Även om jag inte kunde göra något för att få henne att må bättre så kunde jag vara ett stöd, någon att prata med. När jag flyttade till Linköping så hade hon bara en cellgiftsbehandling kvar och då visste jag att hon skulle klara av det.

I mars i år så fick vi reda på att pappa hade prostatacancer. Den här gången fick jag inte reda på det direkt när familjen fick reda på det utan några dagar efter när jag kom hem för att hälsa på dem. Den här gången tror jag att hela familjen hade lättare att smälta att han hade fått cancer och vi visste om att det går att ta sig igenom. Det visade sig att det inte var så farligt och pappa fick välja mellan operation eller strålning. Han valde operation och hade turen att få en återbudstid och fick det hela avklarat inna sommaren. Sedan var han tvungen att ta det lugnt i sex veckor och inte lyfta något tungt under den här tiden. Han hade tur som inte behövde genomgå cellgiftsbehandling men även en operation medför efterverkningar. Även för pappa så hade behandlingen lyckas.

För tre veckor sedan drabbades min bror av en svår magvärk. Han fick åka in till akuten men läkarna visste inte vad det var för fel. Under två veckor åkte han in och ut från aktuen innan de äntligen hittade vad det var som var för fel och lade in honom på medicinavdelningen. Han har nu legat inne på sjukhuset i över en vecka och det verkar knappast som om han har blivit bättre. Han har förfärligt ont, mamma säger att hon aldrig har sett honom ha så ont. Han får morfin och sömntabletter för att kunna sova på natten. Han har svår att äta och tackar nej när mamma vill köpa honom något gott att äta, han som aldrig skulle tacka nej till något sådant. En läkare hade  i fredags sagt när han frågade om hur lång tid det skulle ta att bli frisk att det kunde ta 2-4 månader. Tja, han kan ju knappast ha mått bättre efter att fått höra det. Jag tycker så otroligt synd om honom och det känns hemskt att inte kunna vara där för honom. Jag känner mig så isolerad från resten av familjen och det som Carl går igenom. Jag har varit så upptagen de senaste veckorna och får lite dåligt samvete över att jag är här och mår bra och har det roligt (även om jag jobbar hårt).

Det känns så otroligt orättvist att min familj ska behöva gå igenom så mycket skit. Det är väl egentligen egoistiskt att tänka så för det finns ju helt klart familjer som har det värre men så tänker jag inte, jag är egoistisk i mitt tänkande för det är min familj och varför ska de behöva drabbas det ena jobbiga efter det andra!