Lyssnade på Mikaelas uppmaning och här kommer mina favoritsaker:

Ända sedan NolleP tog slut har jag kännt mig väldigt trött om dagarna men nu verkar det ha vänt lite, jag tror inte att jag är riktigt lika trött längre. Vilket helt klart är positivt för skolarbetet. Labbandet fortsätter och en ny lab har påbörjats trots att vi har två som ligger och släpar efter (damsugaren och kunskapsbasen). Den här handlar om problemlösning och uppgiften består i att först modifiera en redan programerad värld och skriva problem till den som sedan ska lösas av ett program. Sedan ska vi helt från grunden programmera en ny värld för roboten Shaky och det han ska göra är att ta sig från olika rum och tända och släcka lampor och problemlösaren ska sedan försöka hitta den bästa lösningen för Shaky att genomför det. Spännande, spännande, tja lite i alla fall. Det är dock lite jobbigt att ställa in sig på ett annat programmeringsspråk även om det inte verkar vara så komplicerat.

Det är svårt att vara produktiv när man inte kommer hem från skolan förrän efter fem om dagarna men idag tycker jag att jag har lyckats ganska bra. Jag började med att sätta på pastavettnet, snabbt sortera tvätten och skynda mig till tvättstugan medan vattnet kokade upp. Tillbaka igen fixade jag maten, åt den, diskade och ut till tvättstugan för att stoppa tvätten i tumlaren. Sedan satte jag mig framför datorn, skickade iväg några mejl och fixade i princip alla de festerisaker som jag hade tagit på mig att göra. Efter det blev det en stund på facebook och hämtande av tvätten och lite tv-tittande medan jag vek den. Eftersom jag har varit sugen på att baka bröd ett bra tag nu och i måndags äntligen köpte hem ingredienser så tog jag och bakade ett bröd så jag hade färskt bröd till helgen, jag knappast tid att göra det imorgon eftersom det är Lisas fest. Efter brödbaket var jag inte helt slut så jag skrev ut två artiklar som jag kan ha nytta av till mitt AI-projekt och läste igenom den längre av dem. Det var riktigt intressan även om jag bara förstod hälften av vad som stod i den, algoritmer är inte riktigt min grej än.. 

Så nu känner jag mig ganska nöjd med mig själv eftersom artikeln var intressan är sannolikheten lite större att jag ska få något gjort på projektet i helgen, för det vore väldigt bra. Det är ju inte så lång tid kvar tills det ska vara inlämnat.

Det var väldigt skönt att få komma hem i helgen och få träffa familjen och framför allt Carl. Jag kände mig verkligen efterlängtad när jag kom hem och det värmer alltid.

Carl hade under den vecka som han har fått vara hemma blivit lite piggare och värken i magen hade miskat så när jag kom hem så hade han slutat äta smärtstillande och minskat cortisondosen lite. Det verkar som om det äntligen har vänt och är på väg åt rätt håll. Läkaren hade dock sagt att han skulle vara sjukskriven under hela oktober. Åh, min stackars lillebror. En månad är lång tid när man inte är frisk och kan göra vad man vill.

Det var skönt att själv få se att han mådde lite bättre och det verkade som om han tyckte att det var väldigt roligt att jag kom hem. Han kramade om mig flera gånger under fredagen och pratade på ovanligt mycket med tanke på att han inte mådde helt bra. Precis innan han blev sjuk hade han skaffat en ny bil. Det var nog jobbigt att ha den stå och vänta på honom men även bra för då har han haft något att se fram emot. Bilen pratade han om hela helgen och snäll som man är lyssnade man trots att jag inte kan påstå att det var så intressant. Självklart fick syster yster provköra den vilket var betydligt roligare, inte varje dag man kör en sportbil. 

Helgen gick alldeles för fort och jag önskar att jag hade kunnat stanna hemma lite längre och hålla Carl lite sällskap. Men, men det finns det inte tid för. Nästa hemfärd blir troligen i november till mammas födelsedag, då är AI:n avklarad och kravallen genomförd. 

Idag har inte varit någon bra plugg dag alls. Den nya labben som vi försökte börja på igår gick knappast bättre idag när vi hade labbassarna till hjälp. Jag kände mig helt blank när vi skulle börja skriva koden, vi fattade knappt något. Ett litet ljussken under förmiddagen var att jag hade fått resultate på syntaxhemtentan och det visade sig att jag hade fått VG. Helt otroligt, men vad säger man, tredje gången gillt :)

Vi skulle ha haft en grillning för programmet idag för att få slut på hamburgarna från nolleP men eftersom det regnade under eftermiddagen blev det inställt. Kan inte påstå att jag tyckte att det var så tråkigt, såg inte fram emot att stå ute i kylan och sälja hamburgare. Nu får man bara hoppas på att det blir finare väder på torsdag.

Att grillningen blev inställd gjorde att jag fick mer ledig tid än vad jag hade räknat med men all motivation som jag hade haft tidigare att plugga var som bortblåst. Jag har läst lite men inte alls så mycket som jag kunde ha gjort (kan göra). Det börjar gå trögare att läsa i boken nu också när det blir svårare och mindre saker som jag känner igen sedan tidigare. Det är inte så lätt att hålla en konstant koncentration.

Istället för att plugga har jag spenderat lite tid att titta på nolleP kort och lägga upp dem på facebook.

---

Precis här hängde sig datorn för mig. Det var andra gången ikväll och det höll på att göra mig galen. Ville bara skrika. Lite stark reaktion kanske men jag fixar inte några krångel ikväll. Tack för dagens teknik att inlägget i alla fall blev sparat.

I helgen ska jag åka hem! Carl har äntlgen fått komma hem från sjukhuset. Det började med att de lät honom komma hem över helgen för att testa och se hur det skulle gå och sedan skulle de ta prover på måndagen och om de var bra skulle han få fortsätta att vara hemma. Nu visade det sig att de inte var riktigt bra och de ville ha kvar honom tills på torsdag men Carl frågade om han inte kunde få åka hem ändå och det fick han :) Så läget med honom är knappt bättre men det är härligt att han får komma hem. Det måste vara så mycket bättre för honom att få vara hemma istället för den jobbiga sjukhusmiljön. Pratade med mamma idag och hon sa att han saknade mig, hon hade sagt att vi skulle prata och frågade om han ville prata med mig, men han sa att han ville vänta tills på fredag då han får träffa mig. Åh vad jag längtar efter att få träffa honom!

Varför ska en och samma familj, min familj, behöva drabbas av så mkt jobbigt på så kort tid.

Förra året i april upptäcktes det att mamma hade bröstcancer. Det var inte en så stor knöl, 11 mm, men av den aggresiva sorten så hon fick opereras, cellgiftsbehandling och strålning. Det blev en väldig annorlunda sommar då mamma regelbundet fick cellgifter. Hon mådde förfärligt dåligt efter varje behandling och tappade allt hår. Det kändes hemskt att se henne må så dåligt. Hon fasade för varje ny behandling och även om man försökte uppmuntra henne och säga att nu har du bara en behandling kvar så var det en behandling för mycket. Efter det var det strålning under hösten och i november var den över. Nu mår hon bra och på den första efterkonrollen efter att all behandling var över sa de att allt såg bra ut. Det enda hon behöver göra är att äta medicin för att stoppa östrogenproduktionen. Jag var känner mig så glad över att jag bodde hemma under den period som mamma hade det som svårast. Jag kunde då finnas där för henne. Även om jag inte kunde göra något för att få henne att må bättre så kunde jag vara ett stöd, någon att prata med. När jag flyttade till Linköping så hade hon bara en cellgiftsbehandling kvar och då visste jag att hon skulle klara av det.

I mars i år så fick vi reda på att pappa hade prostatacancer. Den här gången fick jag inte reda på det direkt när familjen fick reda på det utan några dagar efter när jag kom hem för att hälsa på dem. Den här gången tror jag att hela familjen hade lättare att smälta att han hade fått cancer och vi visste om att det går att ta sig igenom. Det visade sig att det inte var så farligt och pappa fick välja mellan operation eller strålning. Han valde operation och hade turen att få en återbudstid och fick det hela avklarat inna sommaren. Sedan var han tvungen att ta det lugnt i sex veckor och inte lyfta något tungt under den här tiden. Han hade tur som inte behövde genomgå cellgiftsbehandling men även en operation medför efterverkningar. Även för pappa så hade behandlingen lyckas.

För tre veckor sedan drabbades min bror av en svår magvärk. Han fick åka in till akuten men läkarna visste inte vad det var för fel. Under två veckor åkte han in och ut från aktuen innan de äntligen hittade vad det var som var för fel och lade in honom på medicinavdelningen. Han har nu legat inne på sjukhuset i över en vecka och det verkar knappast som om han har blivit bättre. Han har förfärligt ont, mamma säger att hon aldrig har sett honom ha så ont. Han får morfin och sömntabletter för att kunna sova på natten. Han har svår att äta och tackar nej när mamma vill köpa honom något gott att äta, han som aldrig skulle tacka nej till något sådant. En läkare hade  i fredags sagt när han frågade om hur lång tid det skulle ta att bli frisk att det kunde ta 2-4 månader. Tja, han kan ju knappast ha mått bättre efter att fått höra det. Jag tycker så otroligt synd om honom och det känns hemskt att inte kunna vara där för honom. Jag känner mig så isolerad från resten av familjen och det som Carl går igenom. Jag har varit så upptagen de senaste veckorna och får lite dåligt samvete över att jag är här och mår bra och har det roligt (även om jag jobbar hårt).

Det känns så otroligt orättvist att min familj ska behöva gå igenom så mycket skit. Det är väl egentligen egoistiskt att tänka så för det finns ju helt klart familjer som har det värre men så tänker jag inte, jag är egoistisk i mitt tänkande för det är min familj och varför ska de behöva drabbas det ena jobbiga efter det andra!

                                                                              

Bilden är tagen den första dagen på NolleP. Vi har just varit inne på uppropet och visat upp oss. Mackorna och nolletröjorna är uppackade och nu står vi och väntar förväntansfullt på att nollorna ska komma ut och NolleP ska starta.

Det känns om om det var väldigt länge sedan trots att det bara har gått knappt två veckor. Det är otroligt hur två veckor i bland kan kännas otroligt långa ibland och ibland bara flyga iväg. Den här gången har det bara varit positivt att veckorna inte har gått för fort. Det har varit väldigt roligt men också väldigt jobbigt. Mycket biljetter har sålts, pengar har räknats sent på kvällarna, bankbesök på mornarna, bärnade av tunga ölbackar, inga ensamma stunder.

Imorgon är det dags för den efterlängtade nollesitsen. Nu får vi äntligen släppa allt och vara med och festa tillsammans med alla andra. Jag känner mig väldigt förväntansfull inför morgondagen. Säkerligen mer förväntansfull än vad jag var förra året då det var vår nollesits.

Även om det kommer att kännas skönt när allt är över på söndag kväll så vet jag att jag kommer att sakna NolleP. Jag är otroligt glad över att jag har fått varit med och anordna det. Krogvetet blev till en fungerande grupp och det verkar som om vi lyckades med vårt jobb att anordna NolleP. Nu när vi har kommit varandra mycket närmare är det dags att splittras och Krogvet är det som blir kvar. Synd. Men det är som det är och jag är glad att vi i festeriet har lång tid kvar på våra poster, för även om vi har en hel del jobb framför oss så tror jag att vi kommer att ha det roligt.

Nu är det dags att sovar för trött är jag verkligen. Bör ju vara lite pigg imorgon.