När jag höll på att packa ihop mina saker inför tillbakaresan till Linköping började jag titta i ett häfte skrivet för åtta år sedan när vi gick i nian. Häftet handlar om oss nior på Ekhammarskolan, vilket liv vi levde då och hur vi trodde att våra liv skulle se ut om tio år. Jag har tittat i det några gånger sedan dess men nu när jag tog fram det insåg jag att den där framtiden som vi fantiserade om nu inte är så långt borta längre. Om två år är vi där.

Jag kunde konstatera att jag inte hade mycket drömmar för framtiden gällande studier och jobb, jag visste att jag ville plugga vidare men ingen aning om vad. Annars ville jag resa och ville inte bo kvar i Stockholm. Nu är jag nästan klar med min utbildning men jag har ju inte riktigt listat ut vad jag vill jobba med, även om jag nu vet vad jag har för möjligheter. Rest har jag inte gjort särskilt mycket, inga sådana där spännande resor som jag då tänkte mig. Jag har lyckats att ta mig ifrån Stockholm men var i Sverige jag hamnar i höst får framtiden utvisa. Jag kan tänka mig att stanna ett tag till i Linköping men hittar jag ett jobb någon annan stans så flyttar jag.

Några ur klassen trodde att jag skulle jobba inom sjukvården, några att jag skulle bo på landet och några att jag skulle ha barn. Det är inte omöjligt att jag kommer att syssla med något som har koppling till sjukvården men jag kommer knappast att vara sjuksköterska, läkare eller barnmorska om två år. Jag tror inte att jag kommer att bo på landet heller, kanske äger jag ett litet torp där lediga dagar kan spenderas men inte mer än så. Barn finns heller inte med i planerna för de närmaste två åren.

Egentligen borde man skriva något liknande igen, för det är ganska roligt att se hur man tänkte då på framtiden och jämföra med hur det faktiskt blev.